Något hände i natt. Jag vet inte vad eftersom jag sov djupt, totalt närvarande men inte alls. Trasiga dygn, blixtsnabbt korta i sin oändlighet. Oseende ögon ser. Skal som faller skrämmer. Villkorslösa gåvor prövar. Kvicksand. Och så denna morgon. Grå som igår och i förrgår men ljus, lugn och tyst. Kisande söker jag inga svar, väljer att tacksamt ta emot. Platå eller krön – med hjälp av klarheten i det nya årets soluppgång ritar jag kartan det beskriver.
– Bor du ensam därute?
– Nej, jag har hund och hästar. Och så några grannar förstås.
– Å, hästar! Vad är det för sort? Vad gör du med dem?
– Det är två kallblod. Man kan säga att de jobbar mest med natur- och själavård…
– Rider du mycket?
– Nästan inte alls faktiskt.
– Kör?
– Nej, inte det heller.
– Men vad har du dem då till?
– Jag blir lycklig av att vara med dem.
– Okej…
”Jag har mina hästar för att jag blir lycklig av att vara med dem” är en mening som det tog tid för mig att säga högt till både mig själv och andra. En stadig mur av prestationsångest, måste och borde låg i vägen tillsammans med den ständiga känslan av att vara snäppet konstig. Muren är min egen, ingen annan ställer några krav. Med hund har jag tränat, tävlat och jobbat yrkesmässigt ända tills det mesta av glädjen slocknade. Kreativiteten blev skör av för mycket måste, borde, rätt och fel. Formen blev viktig för sin egen skull. När glädjen och det kreativa modet försvann, försvann även den rekreation som aktivitet med hundarna gett. Den fattades påtagligt i tillvaron. Jag ser mig själv som 10-åring stirra oförstående på mitt vuxna (?) jag. 10-åringen ÄLSKAR hundar, utan en tanke på förbehåll och måsten. För att hundar är hundar helt enkelt, hur svårt kan det vara? Kanske icke förvånande råkade 10-åringen ÄLSKA hästar också. Innerlig och total kärlek till dessa magiska varelser uppfyllde tillvaron i form av böcker, teckningar, påhittade berättelser, önskelistor, drömmar, ridskola och ridläger. Favorithästarna växlade. Någon var en liten trött och motsträvig skimmel. En annan var stor, svart och het. Ytterligare en annan var en rund gräddgul fjording med hemlig ambition att delta på travet. Gemensam nämnare var att den lilla tjejen ÄLSKADE dessa hästar bara för att de var sig själva. Idag har jag mina hästar just av detta skäl. De är mina vänner. Mitt vuxna jag har förstås lärt sig att enbart kärlek inte räcker för en god djurhållning. Därför tog det lång tid tills det blev egna. Därför har jag väldigt medvetet valt temperament, typ och individ utifrån mina förutsättningar och mål. ”De har ett bra hästliv” påminner alltid en vän mig om när jag försvinner i tankar om att jag borde så mycket. ”Hästarna blir inte gladare av att du tränar dem en massa när du egentligen inte är på humör. Vad bygger du då?” säger hon. Och egentligen vet jag ju det. Snäppet konstig gör jag därför på mitt sätt och hästarna visar själva att det funkar utmärkt. De är vänliga och balanserade med positiv förväntan på tillvaron. De kommer när jag ropar. Ofta i full galopp och förtjust noterar jag varje gång att marken vibrerar långt innan jag hör eller ser dem. Vibrationerna känns som extra hjärtslag i kroppen. När de sedan väl dyker upp är jag ett med mitt 10-åriga jag. Samma tjusning, samma känsla. För hästen för sin egen skull. Där det började. Just där finns min anledning.
Jag vet att jag är på väg någonstans men inte vart. Jag bor på en bra plats, helt rätt plats just nu, men jag vet att jag inte kommer stanna här. Jag har ett bra jobb men något gror. Jag har det senaste året fattat stora och svåra beslut som också inneburit stora förändringar. Avslut, avsked och vilsen nystart. Mycket på en gång. All ovisshet var fram till nyligen en plåga, en känsla av att trampa vatten i ett tomrum utan sikt åt något håll. Idag märker jag hur jag accepterar ovissheten, kan låta den finnas utan att bråka med den. Ibland halkar jag förstås tillbaka i den gamla vanan att försöka forcera framåt. Rustning på, hugger och fäktar. Krampar om och i tillvaron för att få den dit jag vill (eller tror att jag vill). Allt för att slippa upplevelsen av att stå så outhärdligt still. Men så länge man krampar hittar man inte flödet och kan inte komma vidare. Måste släppa taget och lyssna, vänta, följa. Det är då det händer. Jag har fortfarande ingen aning om vad som finns runt hörnet men det är okej. Egentligen mer än okej – det är spännande! Något är på väg och det är bara genom att låta det vara som jag kommer möta det. Tillit och tålamod. Allt är som det ska.
Krispig oktoberdag. Sol, nordanvind och gyllene skog. Sida vid sida går vi två nerför backen. Det är länge sedan vi var här. Då var vi tre. Vinthundens steg är spänstiga, nosen spelar. Tårarna rinner hejdlöst över mina kinder och jag har svårt att andas. Saknaden är extra stor här, den liksom sliter i varje cell. Vår plats. Jag stannar till vid stenen som är omgärdad av ljung vars blommor hunnit vissna. Här tog jag fotot som jag ofta vilar i, som fungerar som kanal och som ankare. Klar, ömsesidigt talande blick i min, uppmärksamma öron, lila ljung som inramning. Nere vid sjön blir den kalla blåsten påtaglig. Vattnet står lågt men vågorna slår höga. Ute på udden är hon plötsligt med oss. Lika påtaglig som vinden. Det blir lätt att andas och jag fylls av glädje och kärlek. Ser henne hoppa bredvid oss mellan de stora stenarna, simma i vattnet, nosa runt, släpa stockar och bära pinnar. Jag kopplar loss vinthunden som genast springer med vinden, i vinden, snabbare än vinden. Hon flyger över marken med långa språng och lysande ögon, lycklig över att använda sin kraft, lycklig över att vi är tillsammans på vår plats. Så här och nu är vi ingen annanstans. Vi står sedan bredvid varandra i vattenbrynet och ser ut över sjön. Vinthundens varma bröstkorg mot mitt ben. På andra sidan viken ser jag någon sitta på en stor stenbumling med sin hund bredvid. Jag ser dem sitta där, ser att det är jag och min superhjälte. En annan tid men vi sitter fortfarande där och kommer alltid att göra. En av de bästa stunderna tillsammans, i total närhet. Inombords skickar jag ett stilla tack till universum och ler mot vinthunden som ler tillbaka. Därefter går vi vägen upp till bilen. Alla tre. För en stund.
Verkligt omistliga ting är inte saker utan ögonblick. Vissa ögonblick är unika och fäster starkt och omedelbart. Andra ögonblick är snarlika varandra och blir en samlad upplevelse av något eller någon. Man kan få ögonblick och man kan ge ögonblick. Minnen. Omistligt är att uttrycka sådant som är gott och ändå låter vi tyst många sådana ögonblick passera. Ibland omedvetet men ofta ytterst medvetet. För i dessa ögonblick är vi sårbara. Vi ger något av oss själva, tar en risk. Men vad riskerar vi egentligen? För närvarande övas jag väldigt tydligt i att ge för att ge – öppna mig om sådant jag normalt inte öppnar mig om, eller uttrycka vad jag känner för någon, att jag ser dem och det de gör, uppfattar en sinnesstämning och försöker lyfta, visa omtanke. Inget uppsåt finns annat än att leva i enlighet med mina värderingar och att det som är gott ska sägas nu för att det gör just gott. Inte vänta eftersom det inte är självklart att det blir en nästa gång. Fortfarande är det fler ögonblick med osagda ord än tvärtom, men jag jobbar på det. Det är här risken kommer in. Egot vill alltid ha något i gengäld, bekräftelse av något slag. Samma slags ord tillbaka, spegling av uppmärksamheten, ett tack eller annat. När bekräftelsen uteblir vaknar osäkerheten och med den ångern över att ha gett något alls, oro över att uppfattas som påträngande eller rent av galen. Ge för att få. Fel anledning, egots anledning. Klarheten över detta är ett viktigt steg framåt. Det finns en enorm befrielse i att rannsaka sina drivkrafter och välja den rätta för ändamålet. Ge för att vara kärnan av mig själv. Inte ge för att bekräftelsen från andra ska vara det som definierar mig inför mig. Jag ansvarar för mig och mina handlingar, andra ansvarar för sig och sina. När man ser igenom egots förvillande beroende av respons är den största ”risken” alltså att man har gett något positivt som man uppriktigt står för. Jaha, det låter ju verkligen farligt… Med allt detta förstås inte sagt att respons är oviktig, signaler om ömsesidighet eller uppskattning. En del har jag fått tydligt återgäldat, men mycket av det som för mig ännu är stämplat med hög risk hänger fortfarande löst och erbjuder därmed nyttig bootcamp för tankarna.
Det fina med att dela med sig av gott är att det alltid kommer i retur. Någon gång i någon form.
Plötsligt dyker den upp i de täta snåren. Vallgravsbron. Efter mycket sökande är slottet återfunnet. Hur mycket tid som gått är oklart. Med svärdet i hand gick hon ut för att försvara slottet och gjorde det så vant och intensivt att hon inte märkte hur avståndet växte. Längre och längre bort, med ens vilse i snårskogen. Steg för steg går hon nu sakta över bron. Varje ådring i träet så bekant, hur kunde hon glömma? Vattnet därunder porlar och glada krokodiler med näckrosor på huvudet hälsar välkommen åter. Hon når fram till porten. Den är inte helt stängd men glipan är så smal så man kommer inte riktigt in. Eller ut. Kedjorna och gångjärnen har rostat och kärvar ordentligt. Hon minns att det som finns innanför porten är gott. Där finns ljus, färger, kraft och sanning. Där finns utgångsläget, platsen varifrån hon ska verka. Ur rustningen fiskar hon upp en flaska 5-56. Omsorgsfullt börjar hon bearbeta kedjor och gångjärn, försiktigt så att inte porten hastigt ska slås upp av något oförutsett korsdrag. Gradvis ökar glipan och hon märker att mer och mer av det bortglömt välkända på insidan kan ses och nås. Samtidigt märker hon också att visst kan släppas ut därifrån men för det krävs att hon väljer modet som kommer ur kraften och sanningen. Stundtals tappar hon andan av ansträngningen, blundar och tar en paus, samlar nytt mod för att kunna fortsätta. Under en sådan paus vänder hon sig om för att se på världen, se sin krokiga väg tillbaka, och hon häpnar. I ljuset som tränger ut genom porten ser allt helt annorlunda ut. Ett leende sprider sig långsamt i ansiktet och hon sätter sig med ryggen mot de solvarma stenarna i muren. Det är inte bråttom. En länk i taget, varsamt. Av många anledningar måste det göras så. Allt är som det ska.
Som musiken säger har jag min eld och en plats jag behöver nå. Var platsen finns eller exakt vad som finns där är oklart, men vägen ligger framför mig och jag väljer hela tiden att ta mig framåt. Mitt inre har alltid vetat om vägen är rätt så nya vägar skrämmer inte. Det som skrämmer och skapar motstånd är när jag på resan tappar riktningen och glömmer ha tillit. Glömmer förankringen och låter all fokus hamna framåt. Under det senaste årets nystande i tappade trådar har jag allt klarare sett hur ofta jag förr tagit mig an svårigheter genom att till synes handlingskraftigt trycka gaspedalen i botten. Lika ofta för hårt och av helt fel anledning. Rätt anledning är att hitta rätt väg och för att hinna uppfatta den behöver det gå långsammare. Fel anledning är att gasa som ett undvikande beteende för att komma ifrån det som skaver och den hemska känslan av ovisshet, mitt emellan lämnat skav och okänd destination. Jag övar mig på att bromsa just där eftersom det finns något viktigt att lära. Jag bromsar och låter känslorna ta plats. De är fula, obehagliga och ovälkomna. Släpper pedalen och rullar en bit på tomgång. Nu hinner jag iaktta känslorna, erkänna dem, förstå att de kommer från mig själv och att de vill ha något sagt. Att de behöver skrika och gestikulera vilt för att få uppmärksamhet har jag själv orsakat genom att alltid dånande gasa förbi. När jag släpper gasen märker jag att jag växer. Forcerar inte och hittar därigenom flödet igen – alla de rätta anledningarna. När flödet kommer fylls jag av liv och lycka. Jag blir lätt hög på glädjen och känslan av att komma framåt och börjar då gasa igen. Kanske av rätt anledning men ruset ger baksmälla eftersom hjärnan fortfarande får plikta för då jag drev den för hårt för länge. Jag måste åter bromsa. Gasar. Bromsar. Analyserar anledningarna, på vilka grunder jag gör mina val. Inte heller bromsandet får bottna i undvikande eller leda till att jag stannar helt. Paus och eftertanke får inte förväxlas med passivitet och en diffus väntan på att bli… räddad?
Budskapet är uppfattat så jag övar nu flitigt på mjuka växlingar, icke extrema hastigheter och att stanna för kartläsning. När tillit, närvaro och stillsam glädje samtidigt fyller mig inifrån, vet jag att farten är rätt.
Ja, det är ett tag sedan jag var här nu. Orden har virvlat men inte kommit ut i hanterbar form. Visst finns en hel del nedtecknat, massor att nysta i. Om lusten faller på. Om det blir viktigt. Kanske var det bara arbetsmaterial, något som skulle gro.
Mitt projekt enkelhet visade sig bli så mycket mer. Ända in i själen. Det har varit svårt att få fatt i enkelheten, svårt att uppriktigt välkomna den när den innebär att saker ställs på ända. Vardagen rullar oförskämt på som vanligt men inuti råder turbulens, som oavbrutet skenande hästar. När några börjar stanna upp tar andra vid. Det är tröttande. Var tvungen att göra något och började gå vägen. Den är krokig och bitvis sank men leder framåt. Framåt är bra – har stått stilla för länge. Hur kan man gå vilse när man står stilla? Jag går och som karta använder jag det som kommer i min väg, det som envisas. Hästarna fortsätter att skena, de som sitter fast stegrar och slår för att komma loss. Vitögonen glimmar. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Trött på detta eviga dånande. Men någonstans började det vända. Fast mark under fötterna, vägen något mindre krokig. Skymtar någon där framme, någon jag känner igen. Det är ju hon som varit vilse! Eller är det jag som varit vilse medan hon har väntat här hela tiden? Svaret är uppenbart. Försiktigt börjar vi gå sida vid sida och klarheten växer för varje steg. Jag snubblar, hon fångar. Jag tvivlar, hon lugnar. Jag far iväg, hon jordar. Vänligt, tålmodigt, fyller mig med tillit. Känner så väl igen henne men har glömt bort hur jag är hon. Skräms av hur länge sedan det är vi sågs, förstår nu vad det är jag sökt. Så enkelt. Så svårt.
Vindrutan är fortfarande immig men i backspegeln ser jag nu ganska tydligt. Jag ser var jag varit, var jag inte ska vara, var jag ska vara. Jag ser mina fallgropar, märkliga beteendemönster med uppenbara orsaker. Jag ser vad som förankrar mig, det som berikar tillvaron, det som verkligen betyder något, det jag ska odla och hålla fast vid. Jag ler mot den vetgiriga, ivrigt intresserade amatörpsykologen i baksätet. Objektivt och oavbrutet har hon studerat, noterat, lärt, kommunicerat, förklarat, påmint, hållit det vetenskapliga perspektivet. Kanske kommer jag ge henne möjlighet att bidra till andra.
I våras, under ett värdefullt samtal med en värdefull vän, råkade vi tillsammans uttala en mening som dröjt sig kvar och på något sätt visat sig sammanfatta väldigt mycket av det här året:
Man kan bara hitta det man har med sig,
men man ska också ta med sig det man hittar.
Så enkelt. Så svårt.
Jag är precis nu. Ett ögonblick blir flera sammanhängande ögonblick. Värdefull paus. En kopp kaffe sittande i hammocken. Hundarna mitt sällskap som alltid, världsmästare på just att fånga ögonblick. Exempelvis som när de på våra turer tydligt talar om att man man aldrig har så bråttom att man inte hinner äta blåbär. De har rätt, vem vet om man någonsin kommer få äta blåbär igen? Så vi äter tills vi blir blå i munnen. Varje gång.
En klunk av kaffet. Sjön ligger spegelblank och en fiskgjuse ropar någonstans ifrån. För ovanlighetens skull blåser det inte här på toppen vilket bidrar till yttre och inre lugn. Tankarna vandrar utan att stanna vid något. Snurrar inte. Så vilsamt.
Igår var en annan slags dag. Kropp och hjärna ville inte åt samma håll som jag, vi var nog inte ens i samma galax. Ingen kraft, oändlig startsträcka. En startsträcka som inte ens ledde till en start. Vem är du som bor i mig? Frustrationen och otåligheten rinner över. Det maler i huvudet så högt, envist och tröttsamt att omgivningen borde kunna höra det. Men inget av det syns. Inget. Jag sitter stilla, tyst och sysslolös. Löser korsord för att tysta monologen. På utsidan ser jag sannolikt lugn och avkopplad ut. Om så vore… Min käre sysslar och sysslar, så varför inte jag? Han håller om mig, säger åt mig att ta det lugnt och frågar varför jag måste syssla. Vad är det jag måste göra? En bra fråga. Sysslardusåmåstejagocksågöranågotförannarskännerjagsomattjagärlat
ochintebidrarlikaförlikaochjagharjusåmångaledigadagarochjagvetattjag
tänkerfelnärjagtänkersåsåjagkämparhelatidenihuvudetmedattförsökalåta
bliochjagblirsåoändligttröttavattgöradetomochomigenochjagbordeveta
bättrebordekunnakontrolleramig…
Den äkta pausen denna förmiddag är därför dyrbar och jag dröjer kvar. Fiskgjusen svävar nu tyst med utbredda vingar rakt över oss, cirklar mjukt över fältet. Mina tankar försöker fånga vad det är som behövs för att landa i sådana här ögonblick, att pausa på riktigt. Jag har märkt att det för mig finns ro i att ha tid att ta mig tid att morgonpyssla. Bädda och plocka iordning, sätta på kaffebryggaren. Det är dunderhonung att vara tillsammans med djuren och att se om dem. Hundarna bestämmer själva tempot under morgonpromenaden och var och en får sin egen variant av frukost innan jag fortsätter ut till hästarna. Åtta hovar, en i taget. Trassla ur kvistar från tjocka manar. Stor och vänlig närvaro, belåtna över uppmärksamheten. Flugspray, rykt och slutligen en kort promenad till daghagen. Hela tiden en sak i taget med otvunget fokus på bara just det, där och då. Och nu alltså en stund i hammocken. Hundarna vilar i gräset. Även hästarna har lagt sig ner borta i hagen. Ja, omsorg är verkligen rogivande så länge den får vara uppriktig och inte bottnar i måste.
Det börjar krusa sig på sjön och solen värmer allt mer. Uppspolat diskvatten väntar och därefter gräsklipparen. Jag ser fram emot båda.
Sitter i köket. Gör inget. Kaffe.
Ekbordet bär armbågarna stadigt och tryggt.
Pionerna i vasen generösa med detaljer att vila i.
Lars Winnerbäck är ingen soldat.
Vad är jag?
Vinden sliter i körsbärsträden utanför.
Ett erkännande till innanför.
Tankarna vandrar. Låter dem komma och gå.
Känslorna vandrar. Låter dem komma och gå.
Förutom fördämningen som inte får rämna.
Hårt kontrollerad tår tillåts representera.
Rebelliskt väljer den ändå sin egen väg.
Iakttar mig. Objektivt tydligt. Subjektivt suddigt.
Väntar.
På vad? Klarhet, ro, räddning?
Vet precis. Vill inte veta. Förmår inte.
Vet ingenting. Vill veta. Förmår ingenting.
Låta allt ha sin tid är klokt men inte vila.
Minns En sak i taget. Minns Allt har sin tid.
samlatankarna 