Mötesplats

Krispig oktoberdag. Sol, nordanvind och gyllene skog. Sida vid sida går vi två nerför backen. Det är länge sedan vi var här. Då var vi tre. Vinthundens steg är spänstiga, nosen spelar. Tårarna rinner hejdlöst över mina kinder och jag har svårt att andas. Saknaden är extra stor här, den liksom sliter i varje cell. Vår plats. Jag stannar till vid stenen som är omgärdad av ljung vars blommor hunnit vissna. Här tog jag fotot som jag ofta vilar i, som fungerar som kanal och som ankare. Klar, ömsesidigt talande blick i min, uppmärksamma öron, lila ljung som inramning. Nere vid sjön blir den kalla blåsten påtaglig. Vattnet står lågt men vågorna slår höga. Ute på udden är hon plötsligt med oss. Lika påtaglig som vinden. Det blir lätt att andas och jag fylls av glädje och kärlek. Ser henne hoppa bredvid oss mellan de stora stenarna, simma i vattnet, nosa runt, släpa stockar och bära pinnar. Jag kopplar loss vinthunden som genast springer med vinden, i vinden, snabbare än vinden. Hon flyger över marken med långa språng och lysande ögon, lycklig över att använda sin kraft, lycklig över att vi är tillsammans på vår plats. Så här och nu är vi ingen annanstans. Vi står sedan bredvid varandra i vattenbrynet och ser ut över sjön. Vinthundens varma bröstkorg mot mitt ben. På andra sidan viken ser jag någon sitta på en stor stenbumling med sin hund bredvid. Jag ser dem sitta där, ser att det är jag och min superhjälte. En annan tid men vi sitter fortfarande där och kommer alltid att göra. En av de bästa stunderna tillsammans, i total närhet. Inombords skickar jag ett stilla tack till universum och ler mot vinthunden som ler tillbaka. Därefter går vi vägen upp till bilen. Alla tre. För en stund.

Omsorg

Jag är precis nu. Ett ögonblick blir flera sammanhängande ögonblick. Värdefull paus. En kopp kaffe sittande i hammocken. Hundarna mitt sällskap som alltid, världsmästare på just att fånga ögonblick. Exempelvis som när de på våra turer tydligt talar om att man man aldrig har så bråttom att man inte hinner äta blåbär. De har rätt, vem vet om man någonsin kommer få äta blåbär igen? Så vi äter tills vi blir blå i munnen. Varje gång.

En klunk av kaffet. Sjön ligger spegelblank och en fiskgjuse ropar någonstans ifrån. För ovanlighetens skull blåser det inte här på toppen vilket bidrar till yttre och inre lugn. Tankarna vandrar utan att stanna vid något. Snurrar inte. Så vilsamt.

Igår var en annan slags dag. Kropp och hjärna ville inte åt samma håll som jag, vi var nog inte ens i samma galax. Ingen kraft, oändlig startsträcka. En startsträcka som inte ens ledde till en start. Vem är du som bor i mig? Frustrationen och otåligheten rinner över. Det maler i huvudet så högt, envist och tröttsamt att omgivningen borde kunna höra det. Men inget av det syns. Inget. Jag sitter stilla, tyst och sysslolös. Löser korsord för att tysta monologen. På utsidan ser jag sannolikt lugn och avkopplad ut. Om så vore… Min käre sysslar och sysslar, så varför inte jag? Han håller om mig, säger åt mig att ta det lugnt och frågar varför jag måste syssla. Vad är det jag måste göra? En bra fråga. Sysslardusåmåstejagocksågöranågotförannarskännerjagsomattjagärlat
ochintebidrarlikaförlikaochjagharjusåmångaledigadagarochjagvetattjag
tänkerfelnärjagtänkersåsåjagkämparhelatidenihuvudetmedattförsökalåta
bliochjagblirsåoändligttröttavattgöradetomochomigenochjagbordeveta
bättrebordekunnakontrolleramig…

Den äkta pausen denna förmiddag är därför dyrbar och jag dröjer kvar. Fiskgjusen svävar nu tyst med utbredda vingar rakt över oss, cirklar mjukt över fältet. Mina tankar försöker fånga vad det är som behövs för att landa i sådana här ögonblick, att pausa på riktigt. Jag har märkt att det för mig finns ro i att ha tid att ta mig tid att morgonpyssla. Bädda och plocka iordning, sätta på kaffebryggaren. Det är dunderhonung att vara tillsammans med djuren och att se om dem. Hundarna bestämmer själva tempot under morgonpromenaden och var och en får sin egen variant av frukost innan jag fortsätter ut till hästarna. Åtta hovar, en i taget. Trassla ur kvistar från tjocka manar. Stor och vänlig närvaro, belåtna över uppmärksamheten. Flugspray, rykt och slutligen en kort promenad till daghagen. Hela tiden en sak i taget med otvunget fokus på bara just det, där och då. Och nu alltså en stund i hammocken. Hundarna vilar i gräset. Även hästarna har lagt sig ner borta i hagen. Ja, omsorg är verkligen rogivande så länge den får vara uppriktig och inte bottnar i måste.

Det börjar krusa sig på sjön och solen värmer allt mer. Uppspolat diskvatten väntar och därefter gräsklipparen. Jag ser fram emot båda.

Valborgsmässoafton

Grännaberget 2009

 Vi sitter vid ett bord i väntan på öl och räkmacka. Solen i ögonen, svala skuggor och vindar. En gammal man frågar om han får dela bord med oss. Självklart ja. Han är prydlig i struken skjorta, beige jacka och vitt bakåtkammat hår. Hörapparat i båda öronen och en liten fläck på högra kinden, täckt med någon form av skyddande salva. Vi börjar samtala. Jag njuter av min makes lediga konversation. Noterar att mannen bär vigselring och försvinner i funderingar över om han väntar på sitt sällskap – kanske sin fru eller ännu fler. En tanke om att han kanske är änkeman fladdrar snabbt förbi. Strax innan han kom skämtade vi om att vi skulle köpa oss en extra kaka när vi sitter här vår trettioåttonde Valborg tillsammans. Som en omedveten koppling till detta berättar mannen att han och hustrun har firat trettio valborgsmässoaftnar här. Han är änkeman sedan två år, hustrun vilar enligt egen önskan på kyrkogården rakt nedanför berget. Mannen fortsätter att komma hit denna kväll eftersom det är en sådan vacker plats. Tårar skymmer hastigt mina ögon och det känns som om tid och rum vidgar sig, precis som när jag läste pappas bok om farfars föräldrar. Då är nu, nu är då. Saknad och vemod blandas med lycka och stor ödmjukhet. Är detta att befinna sig exakt i nuet eller flyter jag omkring? Jag vet inte. Mannen ler och fortsätter berätta om sitt liv. Osentimentalt men ändå rörande. Han är åttiofem år, tacksam över att vara pigg och kry. Efter någon timme bryter vi upp. Det är dags att gå till elden. Vi tackar för sällskapet och han återgäldar uppskattningen. Tar på sig en extra tröja under jackan innan han går, det är kyligt nu. Min man och jag sitter tätt tillsammans och ser elden brinna ner. Bakom oss sjunker en glödande sol. Vi lever, vi har varandra, vi är nu.

  

Min plats på jorden

Jag har en värld där tiden bromsar in och all vardag stängs ute. Bra vardag och dålig vardag. Min värld är en bubbla av rymd, skog, luft, vatten och ängar. Liv och lugn perfekt blandat på naturens unika vis, påverkar alla sinnen. I min värld söker jag stillheten, stunden och svaren. Min värld viskar klarhet och håller om när jag behöver trygghet och tröst. Jag rör mig genom den tillsammans med mina mjukt tassande vänner, vars blickar och hjärtan förmedlar mer än ord någonsin kan. Vi går ofta till en speciell plats, inte sällan vid en tidpunkt när solen sjunker i väster och himlens skiftningar speglas i sjön. Här väljer de mig utan krav på motprestation. Vi sitter på stenarna i vattenkanten och tar emot de intryck årstiden, dagen och ögonblicket ger. Här försvinner filtret som jag inte riktigt når ut igenom eller släpper in igenom och jag hittar fokus. Här orkar jag med mig själv. Måste inte tänka rätt eller vara så bra jag kan. Bara vara. 

Allt kommer inifrån mig själv. Det är inte någon annan som kräver något. Det handlar inte heller om att ha en pretentiös yta av att tänka så rätt och vara så bra, utan är en uppriktig vilja och tro på att man väljer sin väg. Att vara bra ger energi i form av det positiva ekot. Det tar energi i form av att man behöver öva, att det är svårt att hitta kraft när man är liten inuti.

Jag möter sällan någon i min värld så i mitt huvud låter jag den vara min. Jag kan vara och gå utan att mitt inre får mig att väja, vare sig fysiskt eller mentalt. Min värld är magisk och därför vill jag dela den med de personer som är viktigast för mig. Min värld är magisk och därför vill jag vara ensam däri – den enda plats där jag är jag då den svarta hårda knuten är extra kompakt och då blytung trötthet gör att inget finns att ge. Men man ger. Även när det känns som om ingen ser. Lojalitet. Tålamod. Förtroendet att glänta på porten till det sårbara innersta. Eller kanske ett odelat gott uppsåt i något som inte alls blir som man tänkt sig.



Hundarnas visdom en mysig måndag

Tillbringar en ledig måndag morgon i ett tempo som blir som det blir. Värmeljusen brinner mysigt i takt med att dagen får fäste. Bredvid mig har jag som vanligt hundarna, fem varma värdefulla vänner vilande efter rastning och frukost. Och som så många gånger förut tänker jag på hur mycket de ger och vilken enkelhet de ger med. Fem väldigt olika individer som om man är uppmärksam bidrar med olika pusselbitar av klokskap. Egenskaper som utmärker var och en av dem lite extra.

Den första lär mig om ovillkorlig och uppriktig lojalitet. Den andra om lågmäldhet, om att vara uppmärksam på den lilla flöjten som inte alltid hörs längst bak i orkestern. Den tredje har det största hjärtat jag har träffat på hos någon, vänlig och förlåtande rakt igenom. Den fjärde lär mig om integritet, om att respektera varandra och de egenheter vi har. Den femte har energi och livsglädje som räcker till alla som vill ta del. Allihop lär mig om vänskap, generositet och trygghet. Om att vara här och nu och att ha en i grunden positiv inställning till livet. Vilken skatt!

Landning

Jag böjer huvudet bakåt. Rymden är svart och stjärnhimlen klar. Så stor som den bara känns här hemma. Det blir svårt att hålla tankarna, de far iväg som små kometer rakt ut i det där stora och obegripliga. Ikväll drar denna vy inte fram vemodet för vemodet är redan här.
En kulturdokumentär om döden var mitt sällskap på vägen hem. Jag lyssnade, kände massor och vågade stanna i känslan. Hej å hå… Att stjärnhimlen drar fram vemodet låter tristare än det är, för ingredienserna i mitt vemod är till stor del både lycka och tacksamhet. Insikten om det kommer här och nu men eftersom det är så mycket annat som trängs så sparar jag den för framtida begrundan. Ljudet från hästarna som tuggar sitt hö och handen på en varm flank med vinterpäls på utväxt jordar mig. Det blir lätt att vara i stunden. Andas. Ta in. Landa. Axlarna sjunker nedåt från den höjd de tydligen befunnit sig på sedan jag vet inte när idag. Sänder ett tack till mina stora tuggande vänner och återvänder in till de andra fem lurviga själarna som steppar utanför skafferiet där fodret finns. Den serverade maten slukas ivrigt och filmjölken som grädde på moset tas emot med stor entusiasm. Därefter – i takt med mitt knappande – kommer en efter en till ro. Även jag själv. Andas.
(2014-10-28)