Något hände i natt. Jag vet inte vad eftersom jag sov djupt, totalt närvarande men inte alls. Trasiga dygn, blixtsnabbt korta i sin oändlighet. Oseende ögon ser. Skal som faller skrämmer. Villkorslösa gåvor prövar. Kvicksand. Och så denna morgon. Grå som igår och i förrgår men ljus, lugn och tyst. Kisande söker jag inga svar, väljer att tacksamt ta emot. Platå eller krön – med hjälp av klarheten i det nya årets soluppgång ritar jag kartan det beskriver.
– Bor du ensam därute?
– Nej, jag har hund och hästar. Och så några grannar förstås.
– Å, hästar! Vad är det för sort? Vad gör du med dem?
– Det är två kallblod. Man kan säga att de jobbar mest med natur- och själavård…
– Rider du mycket?
– Nästan inte alls faktiskt.
– Kör?
– Nej, inte det heller.
– Men vad har du dem då till?
– Jag blir lycklig av att vara med dem.
– Okej…
”Jag har mina hästar för att jag blir lycklig av att vara med dem” är en mening som det tog tid för mig att säga högt till både mig själv och andra. En stadig mur av prestationsångest, måste och borde låg i vägen tillsammans med den ständiga känslan av att vara snäppet konstig. Muren är min egen, ingen annan ställer några krav. Med hund har jag tränat, tävlat och jobbat yrkesmässigt ända tills det mesta av glädjen slocknade. Kreativiteten blev skör av för mycket måste, borde, rätt och fel. Formen blev viktig för sin egen skull. När glädjen och det kreativa modet försvann, försvann även den rekreation som aktivitet med hundarna gett. Den fattades påtagligt i tillvaron. Jag ser mig själv som 10-åring stirra oförstående på mitt vuxna (?) jag. 10-åringen ÄLSKAR hundar, utan en tanke på förbehåll och måsten. För att hundar är hundar helt enkelt, hur svårt kan det vara? Kanske icke förvånande råkade 10-åringen ÄLSKA hästar också. Innerlig och total kärlek till dessa magiska varelser uppfyllde tillvaron i form av böcker, teckningar, påhittade berättelser, önskelistor, drömmar, ridskola och ridläger. Favorithästarna växlade. Någon var en liten trött och motsträvig skimmel. En annan var stor, svart och het. Ytterligare en annan var en rund gräddgul fjording med hemlig ambition att delta på travet. Gemensam nämnare var att den lilla tjejen ÄLSKADE dessa hästar bara för att de var sig själva. Idag har jag mina hästar just av detta skäl. De är mina vänner. Mitt vuxna jag har förstås lärt sig att enbart kärlek inte räcker för en god djurhållning. Därför tog det lång tid tills det blev egna. Därför har jag väldigt medvetet valt temperament, typ och individ utifrån mina förutsättningar och mål. ”De har ett bra hästliv” påminner alltid en vän mig om när jag försvinner i tankar om att jag borde så mycket. ”Hästarna blir inte gladare av att du tränar dem en massa när du egentligen inte är på humör. Vad bygger du då?” säger hon. Och egentligen vet jag ju det. Snäppet konstig gör jag därför på mitt sätt och hästarna visar själva att det funkar utmärkt. De är vänliga och balanserade med positiv förväntan på tillvaron. De kommer när jag ropar. Ofta i full galopp och förtjust noterar jag varje gång att marken vibrerar långt innan jag hör eller ser dem. Vibrationerna känns som extra hjärtslag i kroppen. När de sedan väl dyker upp är jag ett med mitt 10-åriga jag. Samma tjusning, samma känsla. För hästen för sin egen skull. Där det började. Just där finns min anledning.
Plötsligt dyker den upp i de täta snåren. Vallgravsbron. Efter mycket sökande är slottet återfunnet. Hur mycket tid som gått är oklart. Med svärdet i hand gick hon ut för att försvara slottet och gjorde det så vant och intensivt att hon inte märkte hur avståndet växte. Längre och längre bort, med ens vilse i snårskogen. Steg för steg går hon nu sakta över bron. Varje ådring i träet så bekant, hur kunde hon glömma? Vattnet därunder porlar och glada krokodiler med näckrosor på huvudet hälsar välkommen åter. Hon når fram till porten. Den är inte helt stängd men glipan är så smal så man kommer inte riktigt in. Eller ut. Kedjorna och gångjärnen har rostat och kärvar ordentligt. Hon minns att det som finns innanför porten är gott. Där finns ljus, färger, kraft och sanning. Där finns utgångsläget, platsen varifrån hon ska verka. Ur rustningen fiskar hon upp en flaska 5-56. Omsorgsfullt börjar hon bearbeta kedjor och gångjärn, försiktigt så att inte porten hastigt ska slås upp av något oförutsett korsdrag. Gradvis ökar glipan och hon märker att mer och mer av det bortglömt välkända på insidan kan ses och nås. Samtidigt märker hon också att visst kan släppas ut därifrån men för det krävs att hon väljer modet som kommer ur kraften och sanningen. Stundtals tappar hon andan av ansträngningen, blundar och tar en paus, samlar nytt mod för att kunna fortsätta. Under en sådan paus vänder hon sig om för att se på världen, se sin krokiga väg tillbaka, och hon häpnar. I ljuset som tränger ut genom porten ser allt helt annorlunda ut. Ett leende sprider sig långsamt i ansiktet och hon sätter sig med ryggen mot de solvarma stenarna i muren. Det är inte bråttom. En länk i taget, varsamt. Av många anledningar måste det göras så. Allt är som det ska.
Sitter i köket. Gör inget. Kaffe.
Ekbordet bär armbågarna stadigt och tryggt.
Pionerna i vasen generösa med detaljer att vila i.
Lars Winnerbäck är ingen soldat.
Vad är jag?
Vinden sliter i körsbärsträden utanför.
Ett erkännande till innanför.
Tankarna vandrar. Låter dem komma och gå.
Känslorna vandrar. Låter dem komma och gå.
Förutom fördämningen som inte får rämna.
Hårt kontrollerad tår tillåts representera.
Rebelliskt väljer den ändå sin egen väg.
Iakttar mig. Objektivt tydligt. Subjektivt suddigt.
Väntar.
På vad? Klarhet, ro, räddning?
Vet precis. Vill inte veta. Förmår inte.
Vet ingenting. Vill veta. Förmår ingenting.
Låta allt ha sin tid är klokt men inte vila.
Minns En sak i taget. Minns Allt har sin tid.
Grännaberget 2009
Vi sitter vid ett bord i väntan på öl och räkmacka. Solen i ögonen, svala skuggor och vindar. En gammal man frågar om han får dela bord med oss. Självklart ja. Han är prydlig i struken skjorta, beige jacka och vitt bakåtkammat hår. Hörapparat i båda öronen och en liten fläck på högra kinden, täckt med någon form av skyddande salva. Vi börjar samtala. Jag njuter av min makes lediga konversation. Noterar att mannen bär vigselring och försvinner i funderingar över om han väntar på sitt sällskap – kanske sin fru eller ännu fler. En tanke om att han kanske är änkeman fladdrar snabbt förbi. Strax innan han kom skämtade vi om att vi skulle köpa oss en extra kaka när vi sitter här vår trettioåttonde Valborg tillsammans. Som en omedveten koppling till detta berättar mannen att han och hustrun har firat trettio valborgsmässoaftnar här. Han är änkeman sedan två år, hustrun vilar enligt egen önskan på kyrkogården rakt nedanför berget. Mannen fortsätter att komma hit denna kväll eftersom det är en sådan vacker plats. Tårar skymmer hastigt mina ögon och det känns som om tid och rum vidgar sig, precis som när jag läste pappas bok om farfars föräldrar. Då är nu, nu är då. Saknad och vemod blandas med lycka och stor ödmjukhet. Är detta att befinna sig exakt i nuet eller flyter jag omkring? Jag vet inte. Mannen ler och fortsätter berätta om sitt liv. Osentimentalt men ändå rörande. Han är åttiofem år, tacksam över att vara pigg och kry. Efter någon timme bryter vi upp. Det är dags att gå till elden. Vi tackar för sällskapet och han återgäldar uppskattningen. Tar på sig en extra tröja under jackan innan han går, det är kyligt nu. Min man och jag sitter tätt tillsammans och ser elden brinna ner. Bakom oss sjunker en glödande sol. Vi lever, vi har varandra, vi är nu.
2008-04-10. Tack mormor för att jag fick vara med.
Huden spänner genomskinlig över pannan
Bröstkorgen hävs
Pulsen fladdrar i halsen
Sover nu
Lugn, vänd på andra sidan
Klockorna tickar
Nattlinnets rutor är gröna
En arm faller utanför sängen
Fjäderlätt då jag lyfter tillbaka den
En hårslinga letar sig mot ögonvrån
Kroppen är liten
Klockorna tickar, om väggklockan hade fungerat skulle den slå nu
Min mormor
Nittio år och nästan tre månader
Ett liv
Ett mysterium
Jag rättar till täcket, fuktar hennes mun
En stark kvinna, vet vad hon vill
Seg av årens slit
Kompromisslös
Jordnära
Ett otroligt minne
Min mormor
Mammas mor
Mycket och inget är sagt.
Öppnar, handen kvar på handtaget. Förstå!
Stänger men låser inte. Än.
I titthålet ser man bara åt ena hållet.
Närmast och längst bort.
Styrka är stolthet är svaghet. Se den!
Osedd svaghet blir is.
Lite och ganska mycket är sagt.
Öppnar, handen kvar på handtaget. Förstår.
Stänger inte. En fot vågar ut.
Trappan är brant och det hisnar.
Minns de trasiga stegen.
Dold svaghet förblir osedd förblir is. Visa den!
Smälta isen är styrka är stolthet.
Dörren dröjer på glänt.
Vintern och sommaren anas.
Jag har en värld där tiden bromsar in och all vardag stängs ute. Bra vardag och dålig vardag. Min värld är en bubbla av rymd, skog, luft, vatten och ängar. Liv och lugn perfekt blandat på naturens unika vis, påverkar alla sinnen. I min värld söker jag stillheten, stunden och svaren. Min värld viskar klarhet och håller om när jag behöver trygghet och tröst. Jag rör mig genom den tillsammans med mina mjukt tassande vänner, vars blickar och hjärtan förmedlar mer än ord någonsin kan. Vi går ofta till en speciell plats, inte sällan vid en tidpunkt när solen sjunker i väster och himlens skiftningar speglas i sjön. Här väljer de mig utan krav på motprestation. Vi sitter på stenarna i vattenkanten och tar emot de intryck årstiden, dagen och ögonblicket ger. Här försvinner filtret som jag inte riktigt når ut igenom eller släpper in igenom och jag hittar fokus. Här orkar jag med mig själv. Måste inte tänka rätt eller vara så bra jag kan. Bara vara.
Allt kommer inifrån mig själv. Det är inte någon annan som kräver något. Det handlar inte heller om att ha en pretentiös yta av att tänka så rätt och vara så bra, utan är en uppriktig vilja och tro på att man väljer sin väg. Att vara bra ger energi i form av det positiva ekot. Det tar energi i form av att man behöver öva, att det är svårt att hitta kraft när man är liten inuti.
Jag möter sällan någon i min värld så i mitt huvud låter jag den vara min. Jag kan vara och gå utan att mitt inre får mig att väja, vare sig fysiskt eller mentalt. Min värld är magisk och därför vill jag dela den med de personer som är viktigast för mig. Min värld är magisk och därför vill jag vara ensam däri – den enda plats där jag är jag då den svarta hårda knuten är extra kompakt och då blytung trötthet gör att inget finns att ge. Men man ger. Även när det känns som om ingen ser. Lojalitet. Tålamod. Förtroendet att glänta på porten till det sårbara innersta. Eller kanske ett odelat gott uppsåt i något som inte alls blir som man tänkt sig.
Det hisnar igen när jag återvänder till grubblandet kring vad som är arv, miljö eller någon slags väv… Det är logiskt att det finns tankemönster som skapas via miljön under gemensamt liv tillsammans. Prägling, uppfostran, umgänge, moral, inlärning, omgivning, makrokultur, mikrokultur… Ur synvinkeln arv är det självklart att man delar egenskaper när man delar DNA, men vissa delar börjar kännas mer ogripbara när jag skrapar lite på ytan. Beteenden är synliga och kommer ur arv och miljö inklusive den stora pusselbiten inlärning/erfarenhet. Så långt är det lugnt och den vetenskapligt orienterade biologen i mig är tillfreds. Men när det börjar handla om vad man tänker, hur man tänker och när man tänker vissa tankar, så utmanas hjärnkontorets grå i strävan att förstå hur det fungerar. Kanske blir det svårt beroende på att man som människa alltid har lättare att tro på det man ser, det som är konkret. Pappa och jag tänker i allmänhet väldigt lika men det är extra häftigt att det är liknande insikter och tankemässiga faser i livet vid ungefär motsvarande tidpunkter! Här hamnar jag lite i samma speedade spinn som när jag försöker att verkligen förstå det där med vad en gravitationell singularitet är. Jag förstår vad jag läser men kan bara nästan få ihop det eller se det framför mig – hur det ser ut när gravitationens värde blir oändligt och tid och rum då kröks. Oändligt värde ja, men vadå kröks?! Gaaaahh!
(Bild av Robert Gonsalves)
Detta ”tal” kommer inte när jag tänkte att det skulle komma. Jag hade det i huvudet när vi firade att du fyllt 70 och tänkte då pingla i glaset och ställa mig upp vid lämpligt tillfälle. Av härliga, stimmiga skäl uteblev tillfället så det fick helt enkelt vänta. Egentligen spelar det ju ingen roll, för varför måste man vänta tills man fyller jämnt till man får höra dem man har omkring sig uttrycka den uppskattning de känner?
Jag vill att du ska veta hur tacksam jag är över att just du är min pappa. På jobbet blir jag ofta påmind om det genom möten med unga som inte har haft turen att få samma tillvaro som jag haft. Jag har alltid känt mig trygg. Jag har fått växa som person på alla tänkbara sätt. Du har väckt och uppmuntrat intresse för så många saker som sedan fortsatt att berika mitt liv. Saker som jag idag söker mig till när jag behöver landa eller hitta tillbaka då jag kommit mer eller mindre på avvägar. Du har lärt mig viktiga saker som att bygga lådbilar, vaxa cykeln, resa indiantält, bygga kojor och att det ibland händer oförklarliga saker, som att vita miniatyrdjur plötsligt dyker upp i karavan under sängen. Min förmåga att hålla ordning är sannolikt genetiskt betingad, men även förstärkt genom övningar som att organisera på skrivbordet och systematisera kassettband. En diskbänk ska vara ren, torr och så tom som möjligt och det är helt klart något visst med flikregister till pärmar… Jag har så länge jag kan minnas kunnat göra skalenliga ritningar på mitt rum och mina möbler så att inte golven behöver skadas när ommöblering ska ske. Jag har lika länge kunnat rita grafer, exempelvis på hur min sparade veckopeng ökar över tid. Du har gett mig intresset för det skrivna ordet och nöjet i att själv skriva. Säkert bidrar allt som du/vi läste till fantasin, till den kreativitet som bor i mig och som du uppmuntrat. Rita, måla, skriva, spela, tänka… Du har gjort mig uppmärksam på att det finns så många detaljer att glädjas åt. I naturen, i vardagen, i livet. I det enkla. Du har gett mig tilltro till min egen förmåga.
Jag antar att man som förälder alltid oroar sig för att inte göra tillräckligt, att ha kunnat göra mer. Du har jobbat så hårt och investerat så mycket tid och energi i ditt yrkesliv. Trots det kände jag alltid att du fanns där, oavsett om du var hemma eller inte. Att du ändå alltid haft tid. Att du var helt närvarande. Jag har aldrig behövt sakna något.
Jag är stolt över dig! Tack!
samlatankarna 