Plötsligt dyker den upp i de täta snåren. Vallgravsbron. Efter mycket sökande är slottet återfunnet. Hur mycket tid som gått är oklart. Med svärdet i hand gick hon ut för att försvara slottet och gjorde det så vant och intensivt att hon inte märkte hur avståndet växte. Längre och längre bort, med ens vilse i snårskogen. Steg för steg går hon nu sakta över bron. Varje ådring i träet så bekant, hur kunde hon glömma? Vattnet därunder porlar och glada krokodiler med näckrosor på huvudet hälsar välkommen åter. Hon når fram till porten. Den är inte helt stängd men glipan är så smal så man kommer inte riktigt in. Eller ut. Kedjorna och gångjärnen har rostat och kärvar ordentligt. Hon minns att det som finns innanför porten är gott. Där finns ljus, färger, kraft och sanning. Där finns utgångsläget, platsen varifrån hon ska verka. Ur rustningen fiskar hon upp en flaska 5-56. Omsorgsfullt börjar hon bearbeta kedjor och gångjärn, försiktigt så att inte porten hastigt ska slås upp av något oförutsett korsdrag. Gradvis ökar glipan och hon märker att mer och mer av det bortglömt välkända på insidan kan ses och nås. Samtidigt märker hon också att visst kan släppas ut därifrån men för det krävs att hon väljer modet som kommer ur kraften och sanningen. Stundtals tappar hon andan av ansträngningen, blundar och tar en paus, samlar nytt mod för att kunna fortsätta. Under en sådan paus vänder hon sig om för att se på världen, se sin krokiga väg tillbaka, och hon häpnar. I ljuset som tränger ut genom porten ser allt helt annorlunda ut. Ett leende sprider sig långsamt i ansiktet och hon sätter sig med ryggen mot de solvarma stenarna i muren. Det är inte bråttom. En länk i taget, varsamt. Av många anledningar måste det göras så. Allt är som det ska.
samlatankarna 