Gasa, bromsa och av rätt anledning

Som musiken säger har jag min eld och en plats jag behöver nå. Var platsen finns eller exakt vad som finns där är oklart, men vägen ligger framför mig och jag väljer hela tiden att ta mig framåt. Mitt inre har alltid vetat om vägen är rätt så nya vägar skrämmer inte. Det som skrämmer och skapar motstånd är när jag på resan tappar riktningen och glömmer ha tillit. Glömmer förankringen och låter all fokus hamna framåt. Under det senaste årets nystande i tappade trådar har jag allt klarare sett hur ofta jag förr tagit mig an svårigheter genom att till synes handlingskraftigt trycka gaspedalen i botten. Lika ofta för hårt och av helt fel anledning. Rätt anledning är att hitta rätt väg och för att hinna uppfatta den behöver det gå långsammare. Fel anledning är att gasa som ett undvikande beteende för att komma ifrån det som skaver och den hemska känslan av ovisshet, mitt emellan lämnat skav och okänd destination. Jag övar mig på att bromsa just där eftersom det finns något viktigt att lära. Jag bromsar och låter känslorna ta plats. De är fula, obehagliga och ovälkomna. Släpper pedalen och rullar en bit på tomgång. Nu hinner jag iaktta känslorna, erkänna dem, förstå att de kommer från mig själv och att de vill ha något sagt. Att de behöver skrika och gestikulera vilt för att få uppmärksamhet har jag själv orsakat genom att alltid dånande gasa förbi. När jag släpper gasen märker jag att jag växer. Forcerar inte och hittar därigenom flödet igen – alla de rätta anledningarna. När flödet kommer fylls jag av liv och lycka. Jag blir lätt hög på glädjen och känslan av att komma framåt och börjar då gasa igen. Kanske av rätt anledning men ruset ger baksmälla eftersom hjärnan fortfarande får plikta för då jag drev den för hårt för länge. Jag måste åter bromsa. Gasar. Bromsar. Analyserar anledningarna, på vilka grunder jag gör mina val. Inte heller bromsandet får bottna i undvikande eller leda till att jag stannar helt. Paus och eftertanke får inte förväxlas med passivitet och en diffus väntan på att bli… räddad?

Budskapet är uppfattat så jag övar nu flitigt på mjuka växlingar, icke extrema hastigheter och att stanna för kartläsning. När tillit, närvaro och stillsam glädje samtidigt fyller mig inifrån, vet jag att farten är rätt.

  

Klargörande bokslut & blicken framåt!

Nyår har för många med mig ett starkt symbolvärde. Avslut, nystart, fokus framåt. Även om varje dag, minut och sekund faktiskt erbjuder en ny början så har nyår liksom en högre tröskel. Denna tröskel bromsar upp och kör provtagning och analys på läget i livet. På tröskeln kan man skrapa av och lämna sådant som är eller har varit jobbigt och drar ner. Samtidigt väljer man vad man vill ta med sig över, vilket blir en indikator på vad som är viktigt och därför värt den energin. Vid nyår kostar allt detta på något sätt mindre ansträngning än vanligt och några nya perspektiv fås ofta med på köpet.

Det har under en period varit mycket som pågår inom mig – fragment av insikter och idéer har nuddat lätt och dröjt sig kvar. De liksom kliar, är frustrerande diffusa men samtidigt mycket envisa och klara med att jag behöver (våga?) lyssna till punkt. Därför har jag detta nyår gjort ett för mig ovanligt seriöst bokslut för 2014 samt plan för 2015. Jag har bland annat lyft upp det gångna årets höjdpunkter, bästa ögonblick, härligaste känslor, värsta stunder, negativa känslor, valt vad av detta jag vill uppleva igen, önskat fritt inför det nya året, rangordnat önskningarna och formulerat mål. Det viktiga för mig är inte att om ett år ha mål att checka av, utan det verktyg som bokslutet varit för att börja reda ut det där som kliar. Jag har tänkt noga, valt mina ord noga, varit noga med färger och handstil. Och nu kliar det ännu mer, men denna gång för att saker och ting klarnar. Det jag skrivit talar. Det jag inte skrivit talar. Jag övar mig att inte undvika de obehagliga insikterna, att vänta in olika svarsalternativ i alla fall lite längre än en mikrosekund innan jag fixar och trixar fram dem. Det är svårt men fix och trix behöver vara redskap för att nå en rätt och sann lösning, inte vara en värktablett för att lindra symptomen… Som tur är har jag i mitt bokslut nu kommit till att hitta strategier för att lyckas med det jag vill under 2015. Jag får alltså klura på fix och trix, att GÖRA, och det är så SKÖNT att fått inre klartecken att börja med det! Jag gläds åt att ha fått nysta i det som kliat, att fått klarhet i mycket. Jag gläds också åt att mina önskningar och mål för det kommande året handlar om i hög grad påverkbara saker och att de utgår mycket från den tidigare nämnda tanken om enkelhet. Återkommer om det…

Don’t worry, just breathe.
If it’s meant to be
it will find its way.

Allt har sin tid

En sak i taget, allt har sin plats
En sak i taget, allt har sin tid

En tid att bygga upp, en tid att riva ner
En tid att gråta, en tid att le
En tid att sörja, en tid att dansa
En tid att vara säker, en tid att chansa
En tid att tiga, en tid att tala
En tid att älska, en tid att hata
En tid att ha, en tid att mista
En tid för den första
En tid för den sista

(Kent/J.Berg, Allt har sin tid, Tigerdrottningen)

Krångelklibb

Olika krångel hittar varandra samtidigt, klibbar ihop och drar till sig mer krångel. Det spinner runt och blir plötsligt svårt att ta sig ur. På något konstigt vis landar det i att jag går runt med en molande känsla av att ha svikit en vän. Hur fasiken gick detta till?! Tankarna snurrar, gillar inte hur de ältar och ältar i huvudet. Kraften tryter men jag försöker peta in frågor för att bryta, för att få information om vad som egentligen pågår, för att få ordning, för att lösa, för att skicka klumpen i magen åt helvete. Jag avskyr att stampa. Måste framåt, väljer själv min tillvaro. Plötsligt slår det mig att jag kanske ska vara varsam med klumpen snarare än våldsam. Klumpen består kanske av något värdefullt?
Vilka egenskaper hos mig är det som gör att det blir en klump? Vid närmare eftertanke är det nog till stor del sådana jag faktiskt inte vill vara utan. Jag bestämmer mig för att vara varsam, att lirka. Återgår till frågorna och börjar nysta. En varm och rofylld hundkropp på var sida om mig stöttar.

Vilka olika konkreta saker är det som har blivit ett krångelklibb? Fem saker. På en tiogradig skala – hur allvarliga upplever jag var och en av dessa i det stora perspektivet, fortfarande konkret, isolerade från känslorna de medför? 1, 1, 0, 2, 0. Hm, det låter verkligen inte så farligt. Hur kan jag förklara att detta blivit ett så stort klibb? Tre av sakerna är snarlika – tråkigt och onödigt men materiellt som kan fixas. En sak var tillfällig och egentligen inget problem ens när den pågick. Den sista saken är inget problem i sig utan något som behöver utvecklas så att det inte är ett problem när jag vill ägna mig åt det. Jaha, det verkar som om dessa saker ju egentligen får mer energi och utrymme än de förtjänar. Vad är det då som krångelklibbet egentligen består av? Ringarna på vattnet. Känslor och samvete… Extra skjuts på grund av för lite sömn. Känslor som leder till tankar som leder till känslor…
Vilka är dessa känslor? Oro, otillräcklighet, svek. Varför dessa känslor? Mycket höga inre krav på mig själv i kombination med kärlek och omtanke om mina nära. Hur tänker jag om dessa känslor? De höga inre kraven jobbar jag alltid med. Vill ha höga krav på mig själv eftersom de tar mig framåt och håller mig medveten, men behöver fortsätta det svåra arbetet med att nyansera dem. Kärlek och omtanke om mina nära vill jag aldrig släppa!

Paus… Begrundande…

Jo, det är nog helt nödvändigt att vara varsam med klumpen i magen. Vänligt men bestämt be den flytta. Vad skulle min vän, som jag upplever mig ha svikit, säga till mig om alltihop? Detta behöver jag egentligen inte ens fundera på för hon säger alltid sådant som lyfter. Förmedlat med en frikostig dos varm och omtänksam energi.
Vi ses några dagar efter jag skrivit det här. Det var ett tag sedan, så medan vi luftar hundarna i mörkret i skogen uppdaterar jag henne om läget, om krånglet. En mening mitt i berättelsen utlöser ett totalt bryt hos min vän. Hon skrattar så det ekar i skogen. Skrattar länge.
Jag måste också skratta, kan inte låta bli. Det ekar dubbelt. Befriande! Plötsligt blir krångelklibbet något annat som väldigt mycket liknar i-landsproblem. Med skrattet försvinner också klumpen i magen.
Bara sådär. Puh…

JAG SJUNGER SOM JAG VILL

Skrivklådan är nu omöjlig att ignorera och jag tror jag bestämt mig för att sätta igång. Eftersom ju allt måste bli rätt och perfekt är jag en duktig flicka och börjar googla om hur man gör. Oj så mycket bra och informativt det finns om detta på nätet! Både om hur man bloggar och hur man skriver vad man nu vill skriva. Men vänta nu. Det slår mig att jag ju ville göra något nytt, det där som hjärnan och hjärtat trevar efter på väg hem från jobbet när det är tyst i bilen för att jag missat nyheter med fördjupningar i P1, inte orkar med reklamen i skvalkanalerna, tycker stråkarna i P2 gnisslar för mycket, inte är nöjd med de cd-skivor som finns i bilen för närvarande och Spotify låter platt utan högtalare eller lurar. Plupp plupp. Tankarna poppar som popcorn i skallen. Spridda trådar som jag vill få fatt i och följa för att de kanske har betydelse. För något. Kombon pluppande popcorntankar och skriva har alltid varit logisk eftersom det hjälper mig att koka ner saker och ting till tydlighet. Vill dela med mig men vet inte varför. Vem sjutton vill läsa om detta?! Plupp plupp… Varför räcker det inte längre med kluddiga anteckningar i ett block ämnat endast för mina ögon? Måste man lägga upp blogginlägg med jämnt intervall för att läsarna väntar sig det? Jag bestämmer mig för att just de frågorna inte behöver något svar, att hoppa över allt om hur man gör enligt konstens alla regler och bara göra. ”Jag sjunger som jag vill” som KSMB uttryckte någon gång för länge sedan. Vad jag vill och hur jag vill. Kanske är just detta en viktig del av det själ och hjärta skriker till någon som inte verkar lyssna så bra längre…