Projekt enkelhet – Så var är vi nu?

Ja, det är ett tag sedan jag var här nu. Orden har virvlat men inte kommit ut i hanterbar form. Visst finns en hel del nedtecknat, massor att nysta i. Om lusten faller på. Om det blir viktigt. Kanske var det bara arbetsmaterial, något som skulle gro.

Mitt projekt enkelhet visade sig bli så mycket mer. Ända in i själen. Det har varit svårt att få fatt i enkelheten, svårt att uppriktigt välkomna den när den innebär att saker ställs på ända. Vardagen rullar oförskämt på som vanligt men inuti råder turbulens, som oavbrutet skenande hästar. När några börjar stanna upp tar andra vid. Det är tröttande. Var tvungen att göra något och började gå vägen. Den är krokig och bitvis sank men leder framåt. Framåt är bra – har stått stilla för länge. Hur kan man gå vilse när man står stilla? Jag går och som karta använder jag det som kommer i min väg, det som envisas. Hästarna fortsätter att skena, de som sitter fast stegrar och slår för att komma loss. Vitögonen glimmar. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Trött på detta eviga dånande. Men någonstans började det vända. Fast mark under fötterna, vägen något mindre krokig. Skymtar någon där framme, någon jag känner igen. Det är ju hon som varit vilse! Eller är det jag som varit vilse medan hon har väntat här hela tiden? Svaret är uppenbart. Försiktigt börjar vi gå sida vid sida och klarheten växer för varje steg. Jag snubblar, hon fångar. Jag tvivlar, hon lugnar. Jag far iväg, hon jordar. Vänligt, tålmodigt, fyller mig med tillit. Känner så väl igen henne men har glömt bort hur jag är hon. Skräms av hur länge sedan det är vi sågs, förstår nu vad det är jag sökt. Så enkelt. Så svårt. 

Vindrutan är fortfarande immig men i backspegeln ser jag nu ganska tydligt. Jag ser var jag varit, var jag inte ska vara, var jag ska vara. Jag ser mina fallgropar, märkliga beteendemönster med uppenbara orsaker. Jag ser vad som förankrar mig, det som berikar tillvaron, det som verkligen betyder något, det jag ska odla och hålla fast vid. Jag ler mot den vetgiriga, ivrigt intresserade amatörpsykologen i baksätet. Objektivt och oavbrutet har hon studerat, noterat, lärt, kommunicerat, förklarat, påmint, hållit det vetenskapliga perspektivet. Kanske kommer jag ge henne möjlighet att bidra till andra.

I våras, under ett värdefullt samtal med en värdefull vän, råkade vi tillsammans uttala en mening som dröjt sig kvar och på något sätt visat sig sammanfatta väldigt mycket av det här året: 

Man kan bara hitta det man har med sig, 

men man ska också ta med sig det man hittar. 

Så enkelt. Så svårt.

  

Inifrån glaskulan

Sitter i köket. Gör inget. Kaffe.
Ekbordet bär armbågarna stadigt och tryggt.
Pionerna i vasen generösa med detaljer att vila i.
Lars Winnerbäck är ingen soldat.
Vad är jag?

Vinden sliter i körsbärsträden utanför.
Ett erkännande till innanför.
Tankarna vandrar. Låter dem komma och gå.
Känslorna vandrar. Låter dem komma och gå.
Förutom fördämningen som inte får rämna.
Hårt kontrollerad tår tillåts representera.
Rebelliskt väljer den ändå sin egen väg.

Iakttar mig. Objektivt tydligt. Subjektivt suddigt.
Väntar.
På vad? Klarhet, ro, räddning?
Vet precis. Vill inte veta. Förmår inte.
Vet ingenting. Vill veta. Förmår ingenting.
Låta allt ha sin tid är klokt men inte vila.
Minns En sak i taget. Minns Allt har sin tid.

Vår

Mycket och inget är sagt.
Öppnar, handen kvar på handtaget. Förstå!
Stänger men låser inte. Än.
I titthålet ser man bara åt ena hållet.
Närmast och längst bort.
Styrka är stolthet är svaghet. Se den!
Osedd svaghet blir is.

Lite och ganska mycket är sagt.
Öppnar, handen kvar på handtaget. Förstår.
Stänger inte. En fot vågar ut.
Trappan är brant och det hisnar.
Minns de trasiga stegen.
Dold svaghet förblir osedd förblir is. Visa den!
Smälta isen är styrka är stolthet.

Dörren dröjer på glänt.
Vintern och sommaren anas.

Min plats på jorden

Jag har en värld där tiden bromsar in och all vardag stängs ute. Bra vardag och dålig vardag. Min värld är en bubbla av rymd, skog, luft, vatten och ängar. Liv och lugn perfekt blandat på naturens unika vis, påverkar alla sinnen. I min värld söker jag stillheten, stunden och svaren. Min värld viskar klarhet och håller om när jag behöver trygghet och tröst. Jag rör mig genom den tillsammans med mina mjukt tassande vänner, vars blickar och hjärtan förmedlar mer än ord någonsin kan. Vi går ofta till en speciell plats, inte sällan vid en tidpunkt när solen sjunker i väster och himlens skiftningar speglas i sjön. Här väljer de mig utan krav på motprestation. Vi sitter på stenarna i vattenkanten och tar emot de intryck årstiden, dagen och ögonblicket ger. Här försvinner filtret som jag inte riktigt når ut igenom eller släpper in igenom och jag hittar fokus. Här orkar jag med mig själv. Måste inte tänka rätt eller vara så bra jag kan. Bara vara. 

Allt kommer inifrån mig själv. Det är inte någon annan som kräver något. Det handlar inte heller om att ha en pretentiös yta av att tänka så rätt och vara så bra, utan är en uppriktig vilja och tro på att man väljer sin väg. Att vara bra ger energi i form av det positiva ekot. Det tar energi i form av att man behöver öva, att det är svårt att hitta kraft när man är liten inuti.

Jag möter sällan någon i min värld så i mitt huvud låter jag den vara min. Jag kan vara och gå utan att mitt inre får mig att väja, vare sig fysiskt eller mentalt. Min värld är magisk och därför vill jag dela den med de personer som är viktigast för mig. Min värld är magisk och därför vill jag vara ensam däri – den enda plats där jag är jag då den svarta hårda knuten är extra kompakt och då blytung trötthet gör att inget finns att ge. Men man ger. Även när det känns som om ingen ser. Lojalitet. Tålamod. Förtroendet att glänta på porten till det sårbara innersta. Eller kanske ett odelat gott uppsåt i något som inte alls blir som man tänkt sig.



Arv och miljö i tankevärlden

Det hisnar igen när jag återvänder till grubblandet kring vad som är arv, miljö eller någon slags väv… Det är logiskt att det finns tankemönster som skapas via miljön under gemensamt liv tillsammans. Prägling, uppfostran, umgänge, moral, inlärning, omgivning, makrokultur, mikrokultur… Ur synvinkeln arv är det självklart att man delar egenskaper när man delar DNA, men vissa delar börjar kännas mer ogripbara när jag skrapar lite på ytan. Beteenden är synliga och kommer ur arv och miljö inklusive den stora pusselbiten inlärning/erfarenhet. Så långt är det lugnt och den vetenskapligt orienterade biologen i mig är tillfreds. Men när det börjar handla om vad man tänker, hur man tänker och när man tänker vissa tankar, så utmanas hjärnkontorets grå i strävan att förstå hur det fungerar. Kanske blir det svårt beroende på att man som människa alltid har lättare att tro på det man ser, det som är konkret. Pappa och jag tänker i allmänhet väldigt lika men det är extra häftigt att det är liknande insikter och tankemässiga faser i livet vid ungefär motsvarande tidpunkter! Här hamnar jag lite i samma speedade spinn som när jag försöker att verkligen förstå det där med vad en gravitationell singularitet är. Jag förstår vad jag läser men kan bara nästan få ihop det eller se det framför mig – hur det ser ut när gravitationens värde blir oändligt och tid och rum då kröks. Oändligt värde ja, men vadå kröks?! Gaaaahh!

(Bild av Robert Gonsalves)

Klargörande bokslut & blicken framåt!

Nyår har för många med mig ett starkt symbolvärde. Avslut, nystart, fokus framåt. Även om varje dag, minut och sekund faktiskt erbjuder en ny början så har nyår liksom en högre tröskel. Denna tröskel bromsar upp och kör provtagning och analys på läget i livet. På tröskeln kan man skrapa av och lämna sådant som är eller har varit jobbigt och drar ner. Samtidigt väljer man vad man vill ta med sig över, vilket blir en indikator på vad som är viktigt och därför värt den energin. Vid nyår kostar allt detta på något sätt mindre ansträngning än vanligt och några nya perspektiv fås ofta med på köpet.

Det har under en period varit mycket som pågår inom mig – fragment av insikter och idéer har nuddat lätt och dröjt sig kvar. De liksom kliar, är frustrerande diffusa men samtidigt mycket envisa och klara med att jag behöver (våga?) lyssna till punkt. Därför har jag detta nyår gjort ett för mig ovanligt seriöst bokslut för 2014 samt plan för 2015. Jag har bland annat lyft upp det gångna årets höjdpunkter, bästa ögonblick, härligaste känslor, värsta stunder, negativa känslor, valt vad av detta jag vill uppleva igen, önskat fritt inför det nya året, rangordnat önskningarna och formulerat mål. Det viktiga för mig är inte att om ett år ha mål att checka av, utan det verktyg som bokslutet varit för att börja reda ut det där som kliar. Jag har tänkt noga, valt mina ord noga, varit noga med färger och handstil. Och nu kliar det ännu mer, men denna gång för att saker och ting klarnar. Det jag skrivit talar. Det jag inte skrivit talar. Jag övar mig att inte undvika de obehagliga insikterna, att vänta in olika svarsalternativ i alla fall lite längre än en mikrosekund innan jag fixar och trixar fram dem. Det är svårt men fix och trix behöver vara redskap för att nå en rätt och sann lösning, inte vara en värktablett för att lindra symptomen… Som tur är har jag i mitt bokslut nu kommit till att hitta strategier för att lyckas med det jag vill under 2015. Jag får alltså klura på fix och trix, att GÖRA, och det är så SKÖNT att fått inre klartecken att börja med det! Jag gläds åt att ha fått nysta i det som kliat, att fått klarhet i mycket. Jag gläds också åt att mina önskningar och mål för det kommande året handlar om i hög grad påverkbara saker och att de utgår mycket från den tidigare nämnda tanken om enkelhet. Återkommer om det…

Don’t worry, just breathe.
If it’s meant to be
it will find its way.

Allt har sin tid

En sak i taget, allt har sin plats
En sak i taget, allt har sin tid

En tid att bygga upp, en tid att riva ner
En tid att gråta, en tid att le
En tid att sörja, en tid att dansa
En tid att vara säker, en tid att chansa
En tid att tiga, en tid att tala
En tid att älska, en tid att hata
En tid att ha, en tid att mista
En tid för den första
En tid för den sista

(Kent/J.Berg, Allt har sin tid, Tigerdrottningen)