Ta med hem

”Ta med hem” står det i anteckningsboken. Och några rader därunder ”Enkelheten”.

29 september är sista hela dagen på resan. Han åker på tidigt fiske. Jag fångar soluppgången med kameran. Kliar Simba mellan ögonen på väg tillbaka till rummet. Surfar nyheter. Går igenom alla bilder jag tagit de senaste veckorna. Minns. Känner. Bokar tur till Jozani Forest imorgon förmiddag, har tid innan flyget. Återvänder ut, lägger mig i solen och suger i mig allt. Det otroligt starka ljuset, värmen, vinden, kråkornas kraxande, havets brusande, spellistan Starred. Solar, badar, solar, njuter. Vi är fortfarande de enda gästerna på hotellet tillsammans med det danska paret som aldrig är där, så jag är helt ensam. Tankarna snurrar visst inte så fort nu, fäster liksom mera.

Jag läser ut ”Då tänker jag på Sigrid”. Denna bok har berört mig så otroligt, väckt så mycket nytt och gammalt. Så vackert språk och uttryck. Så rätt för just mig att läsa just nu. ”Grubbelhanna Storgårda. Hon som teg och teg. Hon som slutat måla. Hon som blivit till ingenting. Hon som inte längre kunde räkna ut vart hon skulle, vem hon var. Log och log på de där bilderna. Jag hatade mig själv på bild.” Du och jag Hanna… Jag skriver i anteckningsboken. Sammanfattar (försöker) vad jag ska ta med mig hem. Just det jag känner nu – en liten snudd vid någon slags klarsynthet. Måste minnas. Ge mig själv utrymme att utveckla.

Snart ska jag gå till rummet. En stunds kliande på Simba på vägen förstås. Dusch och sedan middag den sista kvällen här. Hemma drar. Vemod att lämna. Denna plats gav mig något ovärderligt, blev en betydelsefull plats. Tillsammans med Selous. Tack!

Ta med hem: Enkelheten.