Projekt enkelhet – Så var är vi nu?

Ja, det är ett tag sedan jag var här nu. Orden har virvlat men inte kommit ut i hanterbar form. Visst finns en hel del nedtecknat, massor att nysta i. Om lusten faller på. Om det blir viktigt. Kanske var det bara arbetsmaterial, något som skulle gro.

Mitt projekt enkelhet visade sig bli så mycket mer. Ända in i själen. Det har varit svårt att få fatt i enkelheten, svårt att uppriktigt välkomna den när den innebär att saker ställs på ända. Vardagen rullar oförskämt på som vanligt men inuti råder turbulens, som oavbrutet skenande hästar. När några börjar stanna upp tar andra vid. Det är tröttande. Var tvungen att göra något och började gå vägen. Den är krokig och bitvis sank men leder framåt. Framåt är bra – har stått stilla för länge. Hur kan man gå vilse när man står stilla? Jag går och som karta använder jag det som kommer i min väg, det som envisas. Hästarna fortsätter att skena, de som sitter fast stegrar och slår för att komma loss. Vitögonen glimmar. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Trött på detta eviga dånande. Men någonstans började det vända. Fast mark under fötterna, vägen något mindre krokig. Skymtar någon där framme, någon jag känner igen. Det är ju hon som varit vilse! Eller är det jag som varit vilse medan hon har väntat här hela tiden? Svaret är uppenbart. Försiktigt börjar vi gå sida vid sida och klarheten växer för varje steg. Jag snubblar, hon fångar. Jag tvivlar, hon lugnar. Jag far iväg, hon jordar. Vänligt, tålmodigt, fyller mig med tillit. Känner så väl igen henne men har glömt bort hur jag är hon. Skräms av hur länge sedan det är vi sågs, förstår nu vad det är jag sökt. Så enkelt. Så svårt. 

Vindrutan är fortfarande immig men i backspegeln ser jag nu ganska tydligt. Jag ser var jag varit, var jag inte ska vara, var jag ska vara. Jag ser mina fallgropar, märkliga beteendemönster med uppenbara orsaker. Jag ser vad som förankrar mig, det som berikar tillvaron, det som verkligen betyder något, det jag ska odla och hålla fast vid. Jag ler mot den vetgiriga, ivrigt intresserade amatörpsykologen i baksätet. Objektivt och oavbrutet har hon studerat, noterat, lärt, kommunicerat, förklarat, påmint, hållit det vetenskapliga perspektivet. Kanske kommer jag ge henne möjlighet att bidra till andra.

I våras, under ett värdefullt samtal med en värdefull vän, råkade vi tillsammans uttala en mening som dröjt sig kvar och på något sätt visat sig sammanfatta väldigt mycket av det här året: 

Man kan bara hitta det man har med sig, 

men man ska också ta med sig det man hittar. 

Så enkelt. Så svårt.

  

Enkelhet i tillvaron

Det man fokuserar på blir stort. Välj därför att fokusera på det du önskar, det som funkar och känns bra. Min till en början diffusa idé om enkelhet har klarnat och vuxit genom den uppmärksamhet jag gett den. Tanken återvände envist till hur vi hanterar tillvaron, hur vi fastnar i olika mönster och föreställningar om hur det ska vara. Hur vi gör tillvaron så mycket krångligare än den är medan livet rullar på. Vi måste, ska, vill, behöver så mycket samtidigt som vi reflekterar över det så lite. Över varför. Hur mycket av alltihop ger energi på plus? Alldeles för lite… Därför väljer jag numera istället för måste. Att välja är ärligare och dessutom gynnsamt för självkänslan eftersom jag då erkänner min möjlighet att påverka hur jag har det. ‘Måste’ signalerar maktlöshet, en känsla av att inte ha något val, att någon annan bär ansvaret. Jag hör till dem som är övertygade om att ordval är viktigt. Det talade och skrivna språket är centralt för människan och associeras med händelser, känslor och sammanhang. Välj ord och du väljer associationer. Pavlov hänger alltid i krokarna… Välj istället för måste.

Jag kommer öva mig på att hålla tillvaron okomplicerad. I mitt högst personliga recept ingår att ha en positiv inställning överlag, med positiva förväntningar på min omvärld. Det är okej att denna inställning gör mig ganska blåögd. Okej eftersom jag hellre väljer att ha överseende med nitar jag går på och leva med öppenhet och värme, än att allt måste igenom ett nålsöga av ständig misstänksamhet som ändå i slutändan går mest illa åt mig själv. Jag ska fortsätta vara i grunden glad och vidta åtgärder när perioder av motsatsen blir mer regel än undantag. Jag ska så långt som möjligt göra val som ger ett plusnetto på energikontot. Jag ska låta mig göra och tänka på en sak i taget. Allt har sin tid och evolutionärt är vi ändå inte multitaskare förrän tidigast om några tusen år. Tankebanorna ska hållas så rena och klara som möjligt, en strävan bort från skräpposten som snurrar i hjärnan och tillsammans med fantasin kan skapa scenografi i klass med Kafka. Jag ska förändra fördelningen mellan ‘tänk igenom först’ och ‘bara gör’, vårda glädjen i just att ‘bara göra’, att inte göra gedigen research innan allt eftersom det är så mycket som då aldrig sker.

Jag ska fortsätta njuta av de saker som tillsammans utgör mitt ankare. Enkla saker men samtidigt oändligt värdefulla och inte tagna för givet. Hästarnas djupa skrockande när de hälsar välkommen och doften precis bakom deras näsborrar. Min grå skuggas klara blick i min. Lugnet i skogen och vid sjön. Musik och färger, nyanser och detaljer. Värmen framför brasan efter en lång dags fixande utomhus. Snön på träden under en härlig vinterpromenad när det skymmer. Och så mycket mer.