Som musiken säger har jag min eld och en plats jag behöver nå. Var platsen finns eller exakt vad som finns där är oklart, men vägen ligger framför mig och jag väljer hela tiden att ta mig framåt. Mitt inre har alltid vetat om vägen är rätt så nya vägar skrämmer inte. Det som skrämmer och skapar motstånd är när jag på resan tappar riktningen och glömmer ha tillit. Glömmer förankringen och låter all fokus hamna framåt. Under det senaste årets nystande i tappade trådar har jag allt klarare sett hur ofta jag förr tagit mig an svårigheter genom att till synes handlingskraftigt trycka gaspedalen i botten. Lika ofta för hårt och av helt fel anledning. Rätt anledning är att hitta rätt väg och för att hinna uppfatta den behöver det gå långsammare. Fel anledning är att gasa som ett undvikande beteende för att komma ifrån det som skaver och den hemska känslan av ovisshet, mitt emellan lämnat skav och okänd destination. Jag övar mig på att bromsa just där eftersom det finns något viktigt att lära. Jag bromsar och låter känslorna ta plats. De är fula, obehagliga och ovälkomna. Släpper pedalen och rullar en bit på tomgång. Nu hinner jag iaktta känslorna, erkänna dem, förstå att de kommer från mig själv och att de vill ha något sagt. Att de behöver skrika och gestikulera vilt för att få uppmärksamhet har jag själv orsakat genom att alltid dånande gasa förbi. När jag släpper gasen märker jag att jag växer. Forcerar inte och hittar därigenom flödet igen – alla de rätta anledningarna. När flödet kommer fylls jag av liv och lycka. Jag blir lätt hög på glädjen och känslan av att komma framåt och börjar då gasa igen. Kanske av rätt anledning men ruset ger baksmälla eftersom hjärnan fortfarande får plikta för då jag drev den för hårt för länge. Jag måste åter bromsa. Gasar. Bromsar. Analyserar anledningarna, på vilka grunder jag gör mina val. Inte heller bromsandet får bottna i undvikande eller leda till att jag stannar helt. Paus och eftertanke får inte förväxlas med passivitet och en diffus väntan på att bli… räddad?
Budskapet är uppfattat så jag övar nu flitigt på mjuka växlingar, icke extrema hastigheter och att stanna för kartläsning. När tillit, närvaro och stillsam glädje samtidigt fyller mig inifrån, vet jag att farten är rätt.
samlatankarna 