Verkligt omistliga ting är inte saker utan ögonblick. Vissa ögonblick är unika och fäster starkt och omedelbart. Andra ögonblick är snarlika varandra och blir en samlad upplevelse av något eller någon. Man kan få ögonblick och man kan ge ögonblick. Minnen. Omistligt är att uttrycka sådant som är gott och ändå låter vi tyst många sådana ögonblick passera. Ibland omedvetet men ofta ytterst medvetet. För i dessa ögonblick är vi sårbara. Vi ger något av oss själva, tar en risk. Men vad riskerar vi egentligen? För närvarande övas jag väldigt tydligt i att ge för att ge – öppna mig om sådant jag normalt inte öppnar mig om, eller uttrycka vad jag känner för någon, att jag ser dem och det de gör, uppfattar en sinnesstämning och försöker lyfta, visa omtanke. Inget uppsåt finns annat än att leva i enlighet med mina värderingar och att det som är gott ska sägas nu för att det gör just gott. Inte vänta eftersom det inte är självklart att det blir en nästa gång. Fortfarande är det fler ögonblick med osagda ord än tvärtom, men jag jobbar på det. Det är här risken kommer in. Egot vill alltid ha något i gengäld, bekräftelse av något slag. Samma slags ord tillbaka, spegling av uppmärksamheten, ett tack eller annat. När bekräftelsen uteblir vaknar osäkerheten och med den ångern över att ha gett något alls, oro över att uppfattas som påträngande eller rent av galen. Ge för att få. Fel anledning, egots anledning. Klarheten över detta är ett viktigt steg framåt. Det finns en enorm befrielse i att rannsaka sina drivkrafter och välja den rätta för ändamålet. Ge för att vara kärnan av mig själv. Inte ge för att bekräftelsen från andra ska vara det som definierar mig inför mig. Jag ansvarar för mig och mina handlingar, andra ansvarar för sig och sina. När man ser igenom egots förvillande beroende av respons är den största ”risken” alltså att man har gett något positivt som man uppriktigt står för. Jaha, det låter ju verkligen farligt… Med allt detta förstås inte sagt att respons är oviktig, signaler om ömsesidighet eller uppskattning. En del har jag fått tydligt återgäldat, men mycket av det som för mig ännu är stämplat med hög risk hänger fortfarande löst och erbjuder därmed nyttig bootcamp för tankarna.
Det fina med att dela med sig av gott är att det alltid kommer i retur. Någon gång i någon form.
samlatankarna 