Omsorg

Jag är precis nu. Ett ögonblick blir flera sammanhängande ögonblick. Värdefull paus. En kopp kaffe sittande i hammocken. Hundarna mitt sällskap som alltid, världsmästare på just att fånga ögonblick. Exempelvis som när de på våra turer tydligt talar om att man man aldrig har så bråttom att man inte hinner äta blåbär. De har rätt, vem vet om man någonsin kommer få äta blåbär igen? Så vi äter tills vi blir blå i munnen. Varje gång.

En klunk av kaffet. Sjön ligger spegelblank och en fiskgjuse ropar någonstans ifrån. För ovanlighetens skull blåser det inte här på toppen vilket bidrar till yttre och inre lugn. Tankarna vandrar utan att stanna vid något. Snurrar inte. Så vilsamt.

Igår var en annan slags dag. Kropp och hjärna ville inte åt samma håll som jag, vi var nog inte ens i samma galax. Ingen kraft, oändlig startsträcka. En startsträcka som inte ens ledde till en start. Vem är du som bor i mig? Frustrationen och otåligheten rinner över. Det maler i huvudet så högt, envist och tröttsamt att omgivningen borde kunna höra det. Men inget av det syns. Inget. Jag sitter stilla, tyst och sysslolös. Löser korsord för att tysta monologen. På utsidan ser jag sannolikt lugn och avkopplad ut. Om så vore… Min käre sysslar och sysslar, så varför inte jag? Han håller om mig, säger åt mig att ta det lugnt och frågar varför jag måste syssla. Vad är det jag måste göra? En bra fråga. Sysslardusåmåstejagocksågöranågotförannarskännerjagsomattjagärlat
ochintebidrarlikaförlikaochjagharjusåmångaledigadagarochjagvetattjag
tänkerfelnärjagtänkersåsåjagkämparhelatidenihuvudetmedattförsökalåta
bliochjagblirsåoändligttröttavattgöradetomochomigenochjagbordeveta
bättrebordekunnakontrolleramig…

Den äkta pausen denna förmiddag är därför dyrbar och jag dröjer kvar. Fiskgjusen svävar nu tyst med utbredda vingar rakt över oss, cirklar mjukt över fältet. Mina tankar försöker fånga vad det är som behövs för att landa i sådana här ögonblick, att pausa på riktigt. Jag har märkt att det för mig finns ro i att ha tid att ta mig tid att morgonpyssla. Bädda och plocka iordning, sätta på kaffebryggaren. Det är dunderhonung att vara tillsammans med djuren och att se om dem. Hundarna bestämmer själva tempot under morgonpromenaden och var och en får sin egen variant av frukost innan jag fortsätter ut till hästarna. Åtta hovar, en i taget. Trassla ur kvistar från tjocka manar. Stor och vänlig närvaro, belåtna över uppmärksamheten. Flugspray, rykt och slutligen en kort promenad till daghagen. Hela tiden en sak i taget med otvunget fokus på bara just det, där och då. Och nu alltså en stund i hammocken. Hundarna vilar i gräset. Även hästarna har lagt sig ner borta i hagen. Ja, omsorg är verkligen rogivande så länge den får vara uppriktig och inte bottnar i måste.

Det börjar krusa sig på sjön och solen värmer allt mer. Uppspolat diskvatten väntar och därefter gräsklipparen. Jag ser fram emot båda.