Jag vet att jag är på väg någonstans men inte vart. Jag bor på en bra plats, helt rätt plats just nu, men jag vet att jag inte kommer stanna här. Jag har ett bra jobb men något gror. Jag har det senaste året fattat stora och svåra beslut som också inneburit stora förändringar. Avslut, avsked och vilsen nystart. Mycket på en gång. All ovisshet var fram till nyligen en plåga, en känsla av att trampa vatten i ett tomrum utan sikt åt något håll. Idag märker jag hur jag accepterar ovissheten, kan låta den finnas utan att bråka med den. Ibland halkar jag förstås tillbaka i den gamla vanan att försöka forcera framåt. Rustning på, hugger och fäktar. Krampar om och i tillvaron för att få den dit jag vill (eller tror att jag vill). Allt för att slippa upplevelsen av att stå så outhärdligt still. Men så länge man krampar hittar man inte flödet och kan inte komma vidare. Måste släppa taget och lyssna, vänta, följa. Det är då det händer. Jag har fortfarande ingen aning om vad som finns runt hörnet men det är okej. Egentligen mer än okej – det är spännande! Något är på väg och det är bara genom att låta det vara som jag kommer möta det. Tillit och tålamod. Allt är som det ska.
samlatankarna 